jopimo

För ett par år sen tvingade jag min mamma att köpa en hund till mig. Och med ett par år menar jag två. Cirka. Och med hund menar jag givetvis en gosedjurshund. Han är världens sötaste, och hur kramgo som helst.  

(Här är det okej om ni tänker på er egen favorit)

Han har inget namn utan man får döpa han för stunden till precis vad man vill. Är inte det den absolut bästa lösningen i världen?

Jag tror min hund är släkt med en lockig kanin med ris i rumpan och tassarna, för det är ungeför så han är.

(Här vet jag att ni vill klappa, men det går inte för han är hemma hos mig)

Jag skulle gärna lägga upp en bild på honom, men man vill ju inte förstöra er fantasi bild på honom. Det är viktig med egen fantasi.

I alla fall så när jag flyttade till Dublin så fick man bara ha 15 kilo i väskan. Det är ju stört omöjligt.
Men min pappa tyckte minsann att jag skulle få ta med min hund, så han betalade övervikten. Han är nästan lika snäll som hunden.

Det är okej om ni tror jag är ett barn som skriker när nån tar min klubba, för det gör jag säkert.

(Ta inte min klubba)

Men meningen med detta inlägg är absolut inget vettigt. Bara att ni ska bli lite avundsjuka på att jag har en hund. Och inte ni.