Tålamod
Igår triumferade David med min cykel. Han var jättenöjd med sig själv eftersom han hade tagit en skruv från stödet (de skruvar han köpt var för smala) och fixat min växel.
Imorse satte jag mig på cykeln och visst såg det snyggt ut (allt är iofs snyggare är tejpen som satt där innan) men när jag började trampa var det ettans växel igen. När tejpen satt där hade jag iaf tvåans växel.
Jag blev asarg. Och började nästan att gråta. "Det är ettans fucking växel igen!" -skrek jag.
-"Nu lämnar jag in den på cykelverkstan."
-"Nu?"
-"NEJ Dummer, nu hinner jag ju inte, men ikväll!"
-"Men nu vet jag vad som är fel och kan fixa det."
-"Mmm, det sa du igår också."
Helt seriöst tänker jag inte cykla till jobbet på ettans växel igen.
Man trampar och trampar men man kommer ingen vart. VÄRDELÖST. Jag har nog aldrig suckat så mycket som jag gjorde idag. Jag kom till och med på mig själv att morra. Och när jag inte fick upp mitt passerkort ur handväskan väste jag fram mellan tänderna "Fuck off and die" TILL MIN HANDVÄSKA SOM HÖLL FAST KORTET.
___________________________________________________________________
Fick för övrigt tilllbaka min älskade Nokia igår. Och jag fick träffa min morbror med familj. Så jag är egentligen inte så bitter som det verkar. =)
