jopimo

Jag är alltså här och gästbloggar på de underbara damernas blogg. Jag sitter i mitt hem, i en fåtölj, och dricker ett par öl av de manligare slaget.
Coors Light.
Detta, tillsammans med det faktum att jag gör min sista helg i Dublin på en överskådlig framtid, gör att jag kan bli en aning sentimental. Jag drar på "In the ghetto" på winamp to seal the deal så att säga.

Nu vet jag att det finns några av er därute som inte uppskattar att jag kommer och sticker hål på den underbara bubbla av symmetri och tjejsex som bara tre drygt 20 åriga bisexuella tjejer kan åstadkomma. Och jag förstår er.
Den här bloggen, är iaf för mig ungefär som min gamla affisch på Pamela Andersson. Nåt exotiskt, nästan acceptabelt iom att hon hade bikini, men ändå nåt jag smygonanerade till när ingen såg.

Jag hoppas hela min släkt har länken till detta...

Vi kan vara ganska säkra på att jag inte lär få gästblogga här igen på ett par år.

Jag har skrivit en limerick i er ära förresten! Limerickar har varit mäkta populära här, och jag tror snart att även stureplan kommer förstå charmen och anamma det som det enda acceptabla sättet att kommunicera på.

Det va tre flickor från Uppsala,
som inte va helt normala.
Rent mentalt va dom toppen,
men nåt va fel uti kroppen.
- Deras stjärthål va en aning ovala.


Men det är inte därför jag är här.
Jag vill tacka Johanna, Moa och Pixie som faktiskt heter Pixie och inte bara kallas för det, för dessa dagar på den mögelgröna ön. Jag har haft en fullkomligt euforisk upplevelse och kommer sakna det något enormt.
Om jag någonsin kommer tillbaka, är det för er skull.
Nu ska jag leta reda på en annan blogg och skriva att det är för deras skull jag skulle kunna komma tillbaka. Men oavsett vad jag säger till andra, är det till er jag talar sanning.


// Gustav - Er vän, er livsmedikus, ert orakel.

Hon ett utmärkt exemplar av Kvinnlig Super hjälte (man kan kalla det en ras).
Jag mötte henne första gången på vår utmärkta skola, där vi lärde oss allt vi kan idag, och lite till. Man glömmer när man blir gammal.


Sen var det dags att utveckla förhållandet. Det var dags att flytta ihop.


Vi kan kalla henne för fylle Moa, men det är bara på skoj.
Hon går även undernamnet ThunderPrincess, alla super hjältar har ju ett super hjäte namn. Hon kan också göra trick, super hjälte trick, som att svepa allt med alkohol skit snabbt.

Ibland känner jag att jag är lite avundsjuk, men bara ibland.

Det är viktigt att veta att Moa inte kommer från Uppsala ursprungligen.
Hon kommer från ett landskap som heter Dalarna.
Där har de byar som heter Fullsta, Fyllemoa och Pungmakarbo.
Varför detta är viktigt att veta, är mindre viktigt att veta.

Moa har ett husdjur på jobbet. Även om jag tror det är förbjudet med djur i denna lokal. Jag menar de kan ju kissa på tagentbordet. Men Moa är lite rebellisk och har en rosa gris, vilken färg den nu annars skulle vara. Han heter i alla fall Kenneth, för det heter alla här.

Ledsen men popcornen är slut och då är det dags att gå hem.

Låt mig presentera Pixie aka Moonlight!



Egentligen har jag inte känt Pixie länge alls. Vi träffades genom Lightning (Johanna) på en förfest hemma hos oss, några månader bakåt i tiden. Pixie är en sån som alltid fryser och jag är en sån som alltid är varm, det är kanske därför vi går så bra ihop. Ni vet, det där med motsatser. Fast vi har mycket gemensamt med. Pix gillar att dricka öl, det gör jag med. Och rödvin. Och så ska vi ju flytta ihop snart. Och från samma stad kommer vi. Och om man kallar henne för Pix så har vi lika många bokstäver i våra namn. Det kan ju inte bara vara slumpen liksom.

Pixie föddes någon gång under året 1986, jag antar att det var i Uppsala. Hon har en syster som heter Moa (som jag!) och i vintras typ flyttade hon till Dublin, Kan inte bli bättre, sre!

Ja. Så så är det, nu ska jag gå och bowla.

So long suckers!

// ThunderPrincess aka Moa

So get used to it!!
Jaha, trodde då aldrig någonsin att jag skulle blogga. Men hade, som så många andra gånger, fel.

---